”Forskarsamhället åsidosätts till förmån för okunniga aktörer”

Hållbar konsumtion är ett mycket aktuellt ämne som många myndigheter är intresserade av. Nyligen gjorde Konsumentverket en direktupphandling av en studie om sociala normers betydelse för hållbar konsumtion.

Uppdraget gick till en konsultfirma utan specifik kompetens om konsumtion som samtida fenomen eller de olika uttryck som sociala normer kan ta. Konsultfirman har i sitt anbud omvandlat det efterfrågade kunskapsunderlaget till en evidenskartläggning.

För alla dem som är verksamma inom akademin så framstår detta som mycket främmande. Kunskap om hur och på vilket sätt sociala normer kan påverka hållbar konsumtion på individnivå är inte detsamma som evidens.

Genom att förminska kunskap inom ett område till evidens förminskar man det enorma forskningsfält som anger vilka samtida fenomen som påverkar vår konsumtion i (o)hållbar riktning.

Exemplet med Konsumentverkets direktupphandling belyser ett växande problemområde där forskarsamhället ständigt åsidosätts när olika myndigheter upphandlar kunskapsunderlag.

Frågan är ju varför våra skattepengar ska finansiera till exempel forskning på hög internationell nivå inom hållbar konsumtion, om kunskap sammanställs av någon (en konsult eller någon som forskat på ett helt annat område) som saknar överblick och därmed missar viktiga insikter.

Dessa kunskapssammanställningar hamnar ju i många fall på Regeringskansliet som underlag till politiska diskussioner om just vilka styrmedel som kan stötta hållbar konsumtion.

För att i framtiden kunna undvika direktupphandlingar av kunskapsunderlag från aktörer utan kunskap inom det område som krävs (vilket i praktiken är ett enormt slöseri med skattebetalarnas pengar) så efterlyser jag en översyn av vilka myndighetspersoner som får utföra direktupphandling.

Det är mycket rimligt att de personer som direktupphandlar vet vad som upphandlas. Hur ska vi annars kunna säkerställa en kvalitetssäkring av de kunskapsunderlag som köps in och som i många fall utgör basen för politiska förslag.

Cecilia Solér, docent

Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet